Syns du inte så finns du inte. Det är det främsta budordet i bekräftelsenarkomanernas handbok. Vi lägger ner massor med tid och energi på att skriva ''rätt'' statusrader och putsa på våra ofta lite bättre och snyggare internet-jag. Men vad händer med det verkliga livet när kicken - uppmärksamheten och bekräftelsen - aldrig är längre än en uppdatering bort?

Jag har ingen aning. Och det var inte ens det jag tänkte skriva om.

lfhsljebglsjgdsbgljzdsbgldnbglkdnhölkdhbldbgljzdbg.ldkbhg-lzb.lg.ldfbgl.zdbgjdf
Har en mindre lyckad dag och jag blir ledsen för minsta lilla. Kanske är det bekräftelsenarkomanen i mig som skriver detta. Eller så kanske jag bara vill vara ärlig. Ärlig och säga till er alla att jag skäms över er. Jag skäms över hur ni är blinda för djupet och så mottagliga för ytan.

Det är en livsstil. Ett paket. Hela bloggen, jag, mina lucky strike och mina lackröda dr.martens kopior.
Det är den jag är. även om det från början kanske bara var den jag ville vara.

Man kan vara precis den man vill vara. Så sluta 'hitta er själva'.
Jag spyr nu. På er och på allt.
Lämnar fakelanda och flyr.