Fyra timmar i en vaniljkräm. Kaffe efter kaffe och en jävla massa tjöt. Tjöt om dagar som passerat och minnen som man nästan glömt. Ibland behöver man frosta av hjärnan och plocka fram allt det som lång gömt under all is. Dagens samtal rörde dock inte mig så värst mycket då jag klassades som en barnunge jämfört med pensionärerna runt bordet. Men att lyssna fick mig att tänka. Tänka tillbaka framför allt. Man borde ta sig tid och göra det oftare.
Ibland kan det nämligen vara lättare att förstå det som händer idag om man minns hur det var förr.
Vem jag är och hur jag blivit den personen.





Bilder på min far när han var ung och dum.