När jag står där, med klackarna på, vinet i handen, musiken dunkandes mot trummhinnan och folkhavet strömandes runt omkring mig. Det är då jag saknar det. Då allting sätts igång inom mig. Hjärtat slår plöttsligt snabbare och ett rus som inte är av denna värld får vart enda hårstrå på min kropp att resa sig.
Precis som när mobilen vibrerar och displayen visar ditt namn.
Jag saknar det.
När ingen ser eller hör mig så drömmer jag mig tillbaka till den overkligheten. Den världen. Den jag var.
Det är okej att sakna. Sakna men inte gå tillbaka.